Onsdagen den 11 april 2007 när jag var gravid i v 36+1 var jag o shoppade med en vän och på kvällen gick jag o mötte min prins i centrum och vi handlade lite godsaker inför kvällen. Kl 20 ungefär så känner jag att nåt rinner nerför mina ben och jag går på toan och sen tar jag en dusch. Ett par dagar tidigare så var vi inne på KS och dom konstaterade att det inte var nåt fostervtten utan urin och attd et är vanligt att man läcker lite. Jag gick därför o tog en dusch och när jag var klar i badrummet så gick jag ut i köket och pratade med Sebbe och då kommer det mer vätska sonm rinner längst benen. Ingen störtflod eller så men jag blir ledsen o börjar gråta då jag tror att jag blivit inkontinet. Jag har läckt vätska i ca 1 vecka och därför åkte vi in till KS, men där var det som sagt var inget enligt dom. jag sätter mej på toan och försöker kissa ut så mycket som möjligt och DÅ KOMMER DET!!!! Värsta störtfloden och jag skrikerpå Sebbe att vattnet går o att han ska komma och titta! Jag är helt lyrisk och vet inte vad jag ska göra. Vi ringer förlossningen på Huddinge o de vill att vi ska åka in och om det är vattnet som gått så vill dom att vi stannar kvar tills bebisen e född för att jag är en månad för tidig. Jag ringde till de närmaste familen och berättade att vattnet gått och Sebbe gick och plockade ihop våra saker. Som tur var så var redan bb-väskan packad och stor förberedd i hallen utifall att:) Taxikillen på ca 25 år blir mycket nervös när han får se mej vanka fram och han kör ganska fort till förlossningen. Väl där tar en sköterska emot oss och det konstateras att det ju var vattnet som gått och jag får ta på mej en stor blöja. Vi får ett rum och den natten kunde vi knappt sova alls. 

Kl 01 så började värkarna sätta igång med 10 min mellanrum. Så höll det på hela natten och nästan hela dagen efteråt på torsdagen. Sen var det ca 15 min mellan värkarna under dagen och inför varje värk fick Sebbe massera mej i ryggslutet. Det pratades om igångsättning på torsdag kvöll men det avstyrdes då läkaren och bm tyckte att jag var alldeles för trött för att orka med en förlossning ikväll så om det inte satt ingång mer så skulle jag bli igångsatt på fredag morgon kl 08. Jag fick morfin på kvällen för att kunna sova mellan värkaran som var var 10:e minut och det gick bra. Jag var ganska lullig o skrattade o fnissade glatt oh faktiskt så sov jag mellan värkarna utan problem även att jag vaknade vid varje så kunde jag ändå somna om direkt efteråt.

Kl 0400 så känner jag att morfinet inte hjälper mej längre och jag ringer på klockan att jag vill ha mer morfin men dte får jag såklart inte utan dom undersöker mej och ser att jag är öppen 5 cm och jag får lustgas och dom kopplar på ctg:n och lustgasen e min bästa vän och jag andas in för fulla muggar tills jag slocknar o snarkar och då får Sebbe ta hand om den och ge mej när det behövs. Jag minns att jag blev vansinnig då han sätter sej ner bredvid sängen på en stol med lusgasen och jag skriker: Sitt inte där o glo när jag har ont utan kom hit med lustasen NUUUUU!! Min älskling, han kämpar o kämpar för att jag ska bli nöjd o ha det så bra som möjligt:)

Kl 10.20 är jag öppen 10 cm och det är dags att krysta, men hur jag än försöker så händer det nada! Bm tittar oroligt på klockan och jag märker på henne att hon vill att det ska hända saker men hur mycket jag än tar i så vill det sej inte. Under varje värk jag har så krystar jag 3 ggr/värk. Jag känner att jag inte klarar mer nu. Jag brr mej inte om något. Vill bara få smärtan att försvinna och jag vill bara SOVA SOVA!! Jag bajsar på mej o spyr och kissar och jag vet inte i vilken ordning, men det struntar jag blankt i. Jag försöker bara överleva och jag skriker att jag inte klarar mer och att jag dööööör.

När Sebbe säger att han ser ett litet huvud med massa hår på så återfår jag kämparglöden och tar i så mycket det bara går.

Dom säger sen mitt under allt att jag inte får ta i när jag inte har en värk och jag bara stirrar på dem som om de vore galna. Det var mycket skönare att krysta för när man hade tagit i så mcyket det gick så kom man till en gräns när smärtan inte var så stor. Jag krystade sönder alla mina blodkärl i ögonen och jag såg suddigt och en fick jag kramp mitt under allt och med tanke på att jag hade grov foglossning så var det hemskt.

Kl 11.22 efter 37 timmars långa värkar och 1 timmes krystvärkar så kom vår lille gosse till världen, 48 cm lång och vägde 3265 gram! Han var det vackraste barn man kan tänka sej och med en massa svart hår på hela huvudet. Han hade vit beläggning på hela kroppen och var småfjunig för att han var tidig. Han las på mitt bröst och började genast leta efter bröstvårtan och tutta på mej. Det var helt obeskrivligt! Vilket mirakel! När han låg i min famn så var jag tvungen att krysta ut moderkakan också för den ville inte komma ut. Jag fick ackupunktur och dom tryckte på min mage och drog i navelsträngen men inget hände så det var ev tal om operation för att man kan förblöda om den inte kommer ut. Det är en deadline på 30 min och när det gått 25 så hade inget hänt, men den kom den ut i sista sekunden och vi var världens lyckligaste föräldrar till lille Alexander. Det var en tuff förlossning på 37 tim varav 1 tim krystvärkar, men det skulle jag gjort om och om igen för Alexander. Vi fick vara kvar på bb medicin i en vecka för Alexander hade en del omogenheter för att han var för tidig, men sen kom vi hem och kunde njuta av vårt nya liv som en familj.